Lirieke:
Ekdahl Lisa Bortom Det Blå

var han finns nu finns det ingen som vet Jag sag en man vada... Att vi ar manga... Han sag solen i ogonen Han var latt som en vind Han sag bortom det

Om du saknar mig ibland Om du undrar var jag finns Ga da till den plats dar forst vi mottes Ga dit ifall du minns Minns du hur vi mottes dar ibland

pa mitt hjarta, kom kann hur det brinner Trodde du att karlek ar nanting som forsvinner Nej - det som en gang brunnit kan alltid lockas att brinna Det

har snubblat, fallit, rest mig ur gruset Jag gjorde det for dig och mig, gjorde det for oss Jag gjorde sa mycket, det gav oss sa lite - men allt det dar

Det finns cirklar, som ar slutna Det finns monster man aldrig suddar ut Det finns manniskor, som ar slutna Fast i sin kropp som i en bur Det finns dom

konkret Sa slut dina ogon min alskling Glom allt du last, allt du hor Vet att det enda av varde Ar det som nar in till hjartat och beror Det som nar

mig Det ar lika otankbart att sa sker For vi tillhor varann Jorden skulle sta still Om du forsvann och det ar val anda inte det du, det ar val anda inte det du, det

benen bar mig Det ska inte va svarare an sa Han talade om himmelen och havet Han valde de slitnaste ord Man orden fick liv da de kom ur hans mun Ja, det