Lirieke: Elvira Madigan. Svartkonst & Tusenskönor.

NA¤r skymningen Faller anlA¤nder Han
FA¶r att skA¶rda frukt jag lA?tit gro i Hans namn

En mA¤nniska vit och blek som elfenben
PA? ett altare skuret ut ur stenen
HA?rd och kall ur Bergets kam
Som en sista GA?va till gunst fA¶r Hans famn
"LA?t mig se lA?t mig kA¤nna Din hand i min
Med klor som skA¤r djupt i mitt skinn"
Vad det rA¤tt vA¤g att ta? Nu nA¤r slutet A¤r hA¤r
PlA¶tsligt tvekar jag - NA¤r jag slits isA¤r

MA¶tet A¤r det fA¶rsta i sitt slag
Och frA?n och med morgondagen
Skall jag leva fA¶r Hans synd
Men nA¤r kA?pan Han faller till marken
Ser jag kvinnan framfA¶r mig
Jag lA?tit drA¤pa sA? grymt...

...Hon ser pA? mig och ler


Den fauna jag klA¤tt Hennes nakna kropp med
HA¤nger A¤nnu frA?n Hennes hA?r
Och axlar ner pA? Hennes bara ben
Hon ser pA? mig och A¶ppnar sen
KA¤ften sin likt ett rovdjur tA¶rstar efter Livets Vin

Av alla synder jag begA?tt
Var aldrig nA?gon lika grym som den hA¤r
FA¶r sent fA¶rstA?r jag att jag sjA¤lv
nu fallit offer fA¶r min Tro
Jag trodde mig ha - Jag trodde mig fA¶rstA?
Den svartkonst jag sA?r