Lirieke: Bjá¶rn Afzelius. Froeken Julie.

Du hade mist den forsta illusionen
Av den storsta myt vi hort sen vi var sma
Men for min del var problemet av en helt annan natur
For krogen stangde redan klockan tva

Ja, dar satt du i ruinen av den rena karleken
Med en som hade Baccus i sitt kna
Den ena led en oforratt som fordrade revansch
Den andre villa dricka upp sin sjal

En blick som sedan lange varit brusten
Sag in i en som flammade som eld
En fraga lika sjallos som allt for ofta stalld
Blev nyckeln till ett overklasshotell
Ja, du ville kanna doften av ett fyllo mot din kropp
For att tvatta bort en helt annan arom
Och du tankte att om svinen kan bli renade av lera
Sa skulle du ga som en nyfodd darifran

Julie, ja, sa var visst ditt namn
Ja, jag minns du foll av stolen nar jag sa att mitt var Jean
Ja, odet satt med trumf pa handen i ett spel
Dar du och jag var lankarna pa bordet

En karlekslos och ordlos kramp i morker
En handduk pa ett bolster som var kallt
En troja mot en stola pa en matta full med spikar
En langkalsong mot silkesstrumpans kant

Ja, jag markte att du latsades att sova nar jag gick
Forhoppningsvis sa tankte du som jag;
Att det gjorde ingen skada, och det gjorde ingen nytta
Aven tomma natter foljs ju av en dag